Kurtis med Rom
I flera dagstidningar kan vi läsa om stor uppslutning kring samkyrkliga strävanden. Protestanter och katoliker går ihop. Strategin är klar: Först enas de olika protestantiska samfunden, därefter går detta kyrkoblock samman med katolikerna.
Frågan lyder: Varför enas kyrkosamfunden? Vad håller på att ske? Från katolikernas egna källor finner vi att påvens frontkämpar, Jesuiterna, fått i uppdrag av Rom att förena kyrkosamfunden _ genom inbördes dialoger. Vid Jesuiternas Generalkonferens 1995 sade man att "Den Helige Fadern har gång på gång bett Jesuiterna om att få till stånd en mellanreligiös dialog, en apostolisk prioritering under det tredje årtusendet." Och vidare: "Det tycks som om dialog utvecklar den samlande och frigörande möjligheten för alla religioner." … "Mellanreligiösa dialoger är den sammanflätande {integrerande} delen av Jesuiternas mission."
Vid Jesuiternas Generalförsamling hette det vidare att "Vi har ett särskilt ansvar för att främja dialoger mellan skilda religioner." … Jesuiternas arv består av "att utveckla en dialogens kultur i vårt närmande till troende inom andra religioner. Denna dialogens kultur skulle bli det enkoma särmärket för vårt Samfund."
Genom Jesuiternas ekumeniska ansträngningar försöker Katolska Kyrkan att uppnå dialoger med hinduer, judar, buddhister, olika protestantiska samfund, m.fl. När vi ser att kyrkosamfund samordnar olika arrangemang, är detta den synbara frukten av dialogerna mellan kyrkosamfunden.
Katolska Kyrkan har ända sedan Andra Vatikanmötet, år 1962-65, arbetat på att förena de skilda protestantiska kyrkosamfunden under Roms beskydd. Sedan den tiden kallas inte längre protestanterna för "kättare", utan för "åtskilda bröder". Nu har katolikerna fått vind i seglen. Liksom det är modernt att förena sig på det politiska, ekonomiska och militära området, skall man även förena sig på det religiösa området. Denna förening har utmynnat i en sak: Protestanterna har förändrats. De har närmat sig Katolska Kyrkan.
Protestanter och katoliker träffar fortlöpande överenskommelser, bl.a. genom "Joint Declaration" (det gemensamma tillkännagivandet om Lutheranska Kyrkans och Katolska Kyrkans rättfärdighetslära) och "Charta Oecumenica", en överenskommelse mellan katoliker och protestanter i Europa. I dokumentet manar man till "fullständig kyrklig enhet" och till "gemensam evangelisering och mission i Europa." De skall "undvika stötande konkurrens" och "uppmana människor till att ej ändra sin kyrkliga tillhörighet". Därför skall kyrkosamfunden nå dem utanför kyrkan genom gemensam evangelisation, och den enskilda församlingen skall verka för att nå dem som har "gått ut genom bakdörren". I praktiken betyder överenskommelsen i dokumentet "Charta Oecumenica" att alla erkänner varandra som fullvärdiga alternativ. De skall evangelisera tillsammans, men inte försöka att "stjäla" medlemmar från varandra. Men hur kan protestantiska kyrkor ingå ett dylikt avtal med Katolska Kyrkan? Då är friheten i fara, friheten till att klart förkunna ett fullständigt bibliskt budskap, innefattande budskapet som uppmanar människorna att gå ut ur Babylon (Uppenbarelseboken 18:4).
I dag kallar nästan inga protestantiska präster påven för Anti-Krist. Protestanterna på Luthers tid hyste inga tvivel. Luther sade: "Tidigare sade jag att påven var Kristi ställföreträdare. Nu hävdar jag att han är vår Herres motståndare och Djävulens apostel." Den gången då Luther tog emot den påvliga bannbullan, sade han: "Jag föraktar den och angriper den eftersom den är ryggradslös och osann… Det är Kristus själv som blir fördömd i den. Det gläder mig att jag måste tåla dylik ondska för den bästa sak som finns. Jag känner mig redan friare, ty nu har jag äntligen kommit underfund om att påven är Anti-Krist, och att hans tron är själve Satans tron." I de [norska] Lutherska Bekännelseskrifterna, sidan 539, står det att "de kännetecken som enligt Skriften utmärker Anti-Krist, passar fullständigt in på påvedömet och dess anhängare." Luther hade rätt i detta. Alla Bibelns kännetecken på den stora antikristliga maktfaktorn i Uppenbarelseboken 13, 17 och 18 passar in på påveväldet. En av den förförande maktfaktorns titlar är "Skökan". Bibeln kallar den för "modern till skökorna". "Vi är moderkyrkan", säger Vatikanens talesman, kardinal Joseph Ratzinger /rätt stavat efternamn? Kontrollera!/, i tidningen The Daily Telegraph, den 4. September, 2000. Katolska Kyrkan är alltså Skökan, och i Bibeln, Uppenbarelseboken 17:5, läser vi att Skökan har skökodöttrar. Detta är kyrkosamfunden som samverkar med Skökan, och följer flera av hennes falska lärosatser. Bibeln varnar oss å det kraftigaste mot att ingå partnerskap med Skökan. Den säger: "'Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del av hennes synder och drabbas av hennes plågor" (Uppenbarelseboken 18:4).
Trots dessa klara varningar, ser vi att protestantiska kyrkosamfund i dag ingår ekumeniska förbindelser med Skökan. I stället för att protestera mot påvemakten och dess falskheter, går man samman med den. Detta är klara tecken på avfallen protestantism.
Om Du och vi anser oss vara en del av Guds folk, bör vi icke gå in i ekumeniska förbindelser med påvemakten och avfallen protestantism. Vi uppfordras å det allvarligaste att högt och tydligt mana till att gå ut ur ändtidens stora förförande världsmakt, påvemakten. Hur kan vi ge riktiga signaler om att lämna Babylon, när vi drar in där och tillber med Babylon?
Vi önskar precisera att vi varnar för själva det katolska systemet och dess obibliska lärdomar, liksom mot avfallen protestantism. Vi är överbevisade om att det finns många och uppriktiga Guds barn inom dessa kyrkosamfund. Gud måste rimligtvis ha Sitt folk även i Babylon, eftersom Han säger: "'Gå ut från henne, mitt folk…" (Uppenbarelseboken 18:4). Gud har gett oss en börda för att ge detta kall till de personer, som ovetande ingår i Babylon. "Jag har satt dig till väktare", säger Gud, "för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun" (Hesekiel 3:17). I himmelen vill vi möta Guds folk, som ännu är i Babylon. Vi står inte ut med tanken på att deras blod skall utkrävas av vår hand, för att vi backat för den obehagliga uppgiften att ge Guds budskap om varning och hopp. Då Gud gav Sina skarpa varningar genom profeterna i svunnen tid, var det ej för att angripa dem som levde i avfall. Han tillrättavisade i djupaste kärlek. Han såg att i fall de fortsatte på sin inslagna kurs, skulle det sluta i förtappelse. Men: "Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren, HERREN. Vänd därför om, så får ni leva" (Hesekiel 18:32).
Den ekumeniska rörelsen manar till enhet. Men skall vi ha enhet genom majoritetsbeslutningar, när dessa strider mot Guds Ord, eller skall enheten uppnås på grundlag av ett "så säger Herren"? Bibeln gör det helt klart att sann enhet måste byggas på allt det som Jesus stod för, både i liv och lära (Matteusevangeliet 28:18-20). Jesus sade att vi måste vara ett i Honom (Johannesevangeliet 17:21). Katolicism och ekumenik är något helt annat. Vi tar några korta exempel: Katolska Kyrkan har ej avsagt sig en enda av de obibliska läror som gjorde Reformationen nödvändig. Man hävdar fortfarande att påven är Kristi ställföreträdare på jorden, men det är på Kristus (klippan) som vi skall bygga vår tro och församling, icke på felande människor (vilket påvarna varit igenom historien). Man tillber ännu jungfru Maria, medan Bibeln säger att vi ej skall tillbe döda personer eller bilder/bildstoder av dem (Femte Moseboken 18:10-12; Andra Moseboken 20:4-6). Fortfarande åkallas helgon. Var dag läser de katolska prästerna mässa för levande och döda, medan Bibeln säger att de döda inte vet någonting. De ligger i graven till uppståndelsens dag (Predikaren 9:5, 6, 10; Första Tessalonikerbrevet 4:15-17). Under varje nattvard "skapar" och "offrar" de Jesus på nytt, i det de tror att nattvardsbrödet (oblaten) genom prästens välsignelse bokstavligen blir Jesu lekamen. Bibeln säger däremot att Jesus offrades en gång för alla, och att nattvarden skall påminna om det offer, som Jesus åstadkom på korset för oss (Första Korintierbrevet 11:24; Hebréerbrevet 9:24-28).
Dessutom har Katolska Kyrkan genom tiderna infört många obibliska skick och bruk, och det är beklagligt att flera protestantiska kyrkosamfund har godtagit flera av dessa. Det är också Katolska Kyrkan som förfalskat Tio Guds Bud i Katekesbuden, så att dessa på flera punkter är helt annorlunda än Tio Guds Bud i Bibeln. (Jämför själv Katekesbuden med buden i Bibeln i Andra Moseboken 20:3-17.) Dessvärre har Lutherska Kyrkan godtagit den katolska budförfalskningen. Vilket avfall, vilken förförelse (Matteusevangeliet 5:17-19)!
Bibeln säger att kungarna på jorden driver hor med Skökan, och de som bor på jorden blir druckna av hennes horlevnads vin (Uppenbarelseboken 17:2). Vi har nu nämnt några punkter hos Skökans berusande vin = de falskheter som Skökan häller i åt jordens befolkning. Skökan driver alltså politiskt och religiöst hor med skökodöttrarna, vilka vilseförs av hennes trolldom (Uppenbarelseboken 18:23).
Det är bedrövligt och uppseendeväckande att protestantiska kyrkor nu söker samarbete med den maktfaktor som reformatorerna kallade för Anti-Krist = påvekyrkan. Den grupp människor som en gång måste fly för Katolska Kyrkans bajonetter och övermakt, nu blivit samarbetspartner med samma makt. Vilken dramatiskt ändrad hållning, vilket avfall!
Det är klart att vi skall försöka att så den evangeliska säden ibland alla människor och gärna ha Bibelstudier med dem, det uppmanas vi ju att göra, men när ett protestantiskt kyrkosamfund - som organisation - binder sig till Skökan, då har de gått ett steg för långt.
Vädjan lyder än en gång till dem som nu samarbetar med Rom: "'Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del av hennes synder och drabbas av hennes plågor."
Valet är Ditt! Bed Gud om hjälp till att följa Hans råd! Det angår Ditt eviga öde.
Vänlig hälsning Bente och Abel Struksnæs
[Gå tilbaka till första sidan!]