[Gå tilbaka till första sidan!][Gå tilbaka till första sidan!]
Påven - fredens man?
Under sin tid som påve hade Johannes Paulus II framgång på sina resor jorden runt. Folk, även motståndare och tvivlare, blev hänryckta av den prakt han omga sig med, och av den charm och utstrålning som kommer från den mannens ansikte. Han talade om försoning och fred, och betraktades av många som en fredens man. Han vann ständigt nya anhängare. Folk talade om honom som en god man – en man som kunna försona krigförande nationer och rädda världen från moraliskt förfall.
Då påve Johannes Paulus II gästade Norge den 1.-3. Juni, 1989, besökte han Oslo, Trondheim och Tromsø. De flesta som iakttog påven på hans resor i Norden, blev må hända först och främst begeistrade av hans personlighet och milda uppsyn.
Mäktiga personer i den politiska och religiösa världen kan se tillsynes fredliga ut, men det går inte alltid att ”döma hunden efter håren”. Det lönar sig att av och till kika litet närmare på vilka mål och avsikter som dessa personer arbetar utifrån.
Detta häftet är menat som upplysningshäfte och icke som angrepp på personen Johannes Paulus II, som dog för många år sedan.. Även om många blev ”fängslade” av hans personlighet, bör vi hellre ställa några frågor angående den maktfaktor han representerar, nämligen påvedömet.
Var besöket i Norden en del av ett maktspel som vi kanske inte så lätt genomskådar?
Vad önskar påvemakten egentligen att uppnå med sina resor världen över? Är påvemaktens mål och avsikt verkligen det man ger uttryck för, eller är det ett sätt att föra den protestantiska världen bakom ljuset på?
För att förstå påvemaktens målsättning och avsikt, är det klokt att göra en liten tillbakablick för att se vad den har utfört genom historien.
Påvedömets Makt
Under Medeltiden stod påvarna som starkast. Det var då de hade störst anledning till att visa vad deras målsättning och avsikt innebar. Många historieskrivare berättar om påvemaktens förfärliga förföljelse av dem med en annan tro, främst under åren 800-1500 e.Kr. Hur många som miste livet under påvedömets förföljelser, vet vi inte helt säkert, men många millioner människor led en kvalfull död för att de vägrade att godta det påvemakten stod för.
Påvarna förkunnade inte bara korståg mot de så kallade otrogna och kättarna, utan de befallde att korsfararna skulle dra ut i krig mot ”vrånglärarna”.
För att tvinga människorna att ge upp sin personliga tro på Kristus och det Han stod för – och snarare tro på det påvemakten stod för – använde påvemakten sig bl.a. av avrättning på bål och Inkvisitionens gruvligheter. Uppriktiga personer med något annan syn på saken pressades hårt för att ge upp sin tro med hjälp av många hemska metoder. Tiotusentals, ja, millioner led en fruktansvärd död på grund av detta maktmissbruk.
Var det så här Kristus var? Använde Han maktmedel för att tvinga människorna att tro på Honom och det Han stod för? Nej, Han har gett oss frihet att välja. Han försöker ej att tvinga oss. Han har kommit för att frälsa, inte för att ödelägga människors liv!1 Vilken väsensskild anda Kristus uppvisade jämfört med Sin så kallade ställföreträdares!
På 1500-, 1600- och 1700-talen flydde tusentals, ja, tiotusentals människor till Amerika för att rädda sig undan den romerska kyrkans förfärliga förföljelse av oliktroende. Tiotusentals andra förföljdes, torterades och dödades för att de önskade följa Bibelns lära och icke Romarkyrkans lära om avlatshandel, helgontillbedjan och påvens maktställning i religiösa frågor. Påven erbjöd syndernas förlåtelse för pengar, dvs.: Om man begått ett brott, bedrivit hor eller överträtt något annat av Tio Guds Bud, kunde man helt enkelt köpa sig fri från straff i fall man betalade för denna synd. Det var syndernas förlåtelse. Den som då hade gott om pengar, kunde gott kosta på sig att synda en hel del.
Tetzel, som var Romarkyrkans talesman, tillkännagav att tack vare hans avlatsbrev skulle alla de synder som köparen senare kunde tänkas begå, bli honom förlåtna. Det var inte ens nödvändigt att ångra sin synd.2 Folk fick därmed den försäkran att avlaten kunde frälsa, inte bara de levande, utan även de döda. I det ögonblick då pengarna klirrade mot botten i avlatskrämarens kista, skulle den själ man betalat för slippa fri ur skärselden och flyga till himmelen.
Dessa riktlinjer stod Romarkyrkan för. Även om påven numera inte använder sig av avlatshandel för att skaffa fram pengar, är det ändå ett oomtvistbart faktum att så har skett, och att praktfulla kyrkor – som vi har i dag – har byggts bl.a. med intäkter från det systemet. Kyrkan erhöll inte bara pengar, utan placerade Kristus – som är den ende som kan förlåta synd – i bakgrunden. Uppriktiga kristna som ville följa Bibelns lära, inget annat, insåg på den tiden helt klart Romarkyrkans villfarelse.
Det var mot denna villfarelse som Calvin, Hieronymus, Huss och Luther kämpade.
Luther var själv ivrig katolik från början, men insåg vilken återvändsgränd han kommit in i och inledde snart, med fara för sitt eget liv, sin kamp mot Romarkyrkans lära.
Många har bränts på bål för att de försökt att säga emot påven, i det de använt Bibelns ord och påpekat att Jesus Kristus är den ende medlaren mellan Gud och människor som vi kan komma till med vår synd – och få förlåtelse och frälsning från den.
Avståndet mellan Romarkyrkans och reformatorernas lära var således stor, därför förstod de sistnämnda att kampen skulle bli hård. Likväl kände de sig kallade av Gud att varna mot Romarkyrkans förförande och obibliska lärosatser.
Påven stred även sinsemellan om makten. Då John Huss ställdes inför rätta som kättare, var det tre påvar som stred om herraväldet. Kampen fyllde kristenheten med förbrytelser och förvirring. Inte nog med att de utslungade bannbullor mot varandra – alla sökte de också att skaffa sig medel till vapenköp och soldatvärvning – och självfallet användes kyrkans pengar till detta.
En av de tre påvarna beordrade att John Huss skulle fängslas, men inte lång tid därefter kom samme person att sitta i samma fängelse. I kyrkorådet fälldes påven för de grövsta förbrytelser – förutom mord, kyrklig ämbetsmångling, även synder som det inte passar sig att man nämner. Detta förklarade rådet självt, och han fråntogs till sist sin tiara och sattes i fängelse. Då två motpåvarna blev så avsatta, och en ny påve vald. Det ginge skriva flera sidor om hur hemskt påvemakten for fram mot oliktänkande. Luther fick ta upp kampen mot Romarkyrkan och påven, trots att påven hade utfärdat sitt påbud om att alla kättare som vågade att sätta sig upp emot den heliga avlaten skulle brännas.
Luther uppmanade kristenheten att återgå till Bibeln, och endast Bibeln. Denne måste vara källan till vår tro, och inte påven och Romarkyrkans lära. Alla lärosatser och påståenden provades med Bibeln som avgörande auktoritet. Det är i detta sammanhang värt att lägga märke till att det var påvemakten som:
1. Införde Söndagens firande som en kristen inrättning – lagvägen. Bibelns Sabbat förklarades däremot vara en kvarleva från judendomen.
2. Påskfirandet hade tidigare ägt rum en viss dag till minne av Israels befrielse från Egypten. Romarkyrkan ruckade på den sedvänjan och bestämde att den skulle iakttas första Söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen – såsom vi har det i dag. Påskfirandet pekade egentligen fram mot det sanna offerlammet, Jesus, som offrades en gång för alla. Man behöver egentligen inte fira Påsk i vår tid.
3. Barndopet infördes gradvis inom Katolska Kyrkan. Begjutning av barns huvuden med vatten i stället för den tidigare praxisen där människor själva valdes att bli döpta och där hela kroppen sänktes ned i vattnet.
4. Katolska Kyrkan införde även konfirmationen som sakrament.
5. Romarkyrkan förfalskade dessutom Tio Guds Bud. Därför skiljer sig buden i Katekesen från dem som står i Bibeln i Andra Moseboken 20:3-17.
Alla dess punkter är förändringar som gjorts av Bibelns lära. Katolska Kyrkan står bakom dessa nya lärosatser vilka må betecknas som Babylons berusande vin, detta enligt Upp. 17:2 och 1 Tim. 4:1, och detta rus måste man tillnyktra från. Alla dessa fem punkter har Lutherska Kyrkan övertagit från Katolska Kyrkan. Luther hade levat litet för länge i den katolska läran och traditionen, eftersom han inte reagerade på alla de här punkterna, men avskaffade bl.a. konfirmationen. Han gick till hårt angrepp mot avlatshandeln och påvens maktmissbruk.
I dag behöver vi nya reformatorer som kan bidra till att upplysa om förfallet och föra människorna åter till Bibeln och endast Bibeln. Bibelns ord bör hela tiden vara regel för vår tro och plikt.
Folk på Luthers tid svävade inte i tvivel om vem påven var. Luther själv var ganska entydig härvidlag. Här är några av hans uttalanden:
1. ”Tidigare sade jag att påven var Kristi ställföreträdare. Nu hävdar jag att han är vår Herres motståndare och Djävulens apostel.”3
2. ”Det är avskyvärt att behöva se den man som kallar sig för Kristi vikarie uppvisa en prakt som ingen kejsare kan uppvisa maken till. Är detta att efterlikna den fattige Jesus eller den ödmjuke Petrus? Folk säger att han är världens herre. Men Kristus, vars ställföreträdare han berömmer sig av att vara, har sagt: ’mitt rike är inte av denna världen’. Kan en ersättares herravälde sträcka sig längre än hans (Kristi) högsta herravälde?”4
3. Den gång Luther tog emot den påvliga bannlysningen, sade han:
”Jag föraktar den och angriper den eftersom den är ryggradslös och osann… Det är Kristus själv som blir fördömd i den. Det gläder mig att jag måste tåla dylik ondska för den bästa sak som finns. Jag känner mig redan friare, ty nu har jag äntligen kommit underfund om att påven är Anti-Krist, och att hans tron är själve Satans tron.”5
Även i vår tid har vi personer som försöker att upplysa om påvens inflytande. Här kommer ett citat från en dansk kyrkoherde angående påvens besök i Danmark:
”Det finns mycket gott att säga om den nuvarande påven i Rom. Han verkar vara en helgjuten person. Han säger nödvändiga sanningar till de totalitära regimerna öster om järnridån. Han vågar stå fast vid impopulära och omoderna sanningar i en samtid, för vilken allt detta är likgiltigt.
Ändå är allt detta ovidkommande när det gäller hans besök i Danmark nästa år. Som påve kommer han nämligen i ett bestämt ärende. Det är inte den helgjutna personligheten eller den modige förkunnaren som stiger ur flygplanet på Kastrup. Det är en människa som gör krav på att vara Guds ställföreträdare och kyrkans grundsten här på jorden. Men vi som tillhör Luthers lära tror inte att någon människa är ställföreträdare för Gud. Vi känner ingen annan grundsten för den kristna kyrkan är Kristus. Därför säger vi nej till påvens budskap. Därför skall den danska kyrkan inte deltaga i någon form av hyllning eller tillbedjan av den romerske påven. De danska biskoparna förbereder ändå en ”andakt” i Roskilde, där allt som har förbindelse med evangeliet grundligt är borttaget.
Var reformationen ett missförstånd? Skall vi börja säga nej till Martin Luther och ja till påven? Skall vi börja tro på Rom och inte Gud? Nej! Påven är en falsk representant och den romersk-katolska kyrkan är en falsk kyrka. Naturligtvis skall vi säga detta högt och tydligt i den danska statskyrkan. Det är statskyrkans plikt. Det är också biskoparnas plikt. Låt dem predika evangelium rent och klart i Roskilde kyrka för påven. Låt varken dem eller någon annan förfalska kristendomen i avsikt att närma sig Rom.” (Kyrkoherde Søren Krarup i BT, 28. Juni, 1988. Charles Axelssons översättning i häftet Vart Är Vi På Väg?, s. 37. Axelssons betoningar.)
År 1870 är på många sätt ett märkesår i Katolska Kyrkans historia. För det året förklarades den romerske påven på ett stort kyrkomöte i Vatikanen i Rom – det så kallade Vatikankonciliet – vara ofelbar. Påvarna hade officiellt inte varit ”ofelbara” tidigare. De hade gärna velat vara det, men det var först i vår moderna tid, år 1870, som det lyckades för Pius IX – med Jesuiternas hjälp, väl att märka – att förverkliga denna gamla dröm man haft i århundraden.
”Inte bara denne påve förklarades vara ’ofelbar’ när han uttalade sig i alla tros- och lärofrågor – då han uppträdde som det heter: Ex cathedra Petri (från Petri lärostol). Bestämmelserna fick även en bakåtverkande kraft. Alla tidigare ex cathedraförordningar och läromeningar var nu heliga och okränkbara som om de vore givna av Gud själv”.6
”Påvedömets försvarare anser att kyrkan har nedsvärtats. Den protestantiska världen visar en benägenhet att ge dem rätt. Många menar att det är orätt att bedöma den katolska kyrkan i vår tid efter de avskyvärdheter och orimligheter som markerade dess regim under okunnighetens och mörkrets århundraden. De ursäktar dess fruktansvärda grymheter med att det bara var ett utslag av den tidens barbarism. De påstår att kyrkans anda har förändrats under inflytandet av vår tids civilisation. Har de som talar på detta sätt, glömt det krav på ofelbarhet som denna övermodiga makt har gjort anspråk på under 800 år? Detta påstående har inte bara upprätthållits. Under 1800-talet har man understrukit det ännu kraftigare än någon gång tidigare.”6B [DSS, 539-540]
Frågan blir då huruvida vi skall godta påståendet om ofelbarhet?
Påvarna betraktar sig som Kristi ersättare på jorden. Men har de rätt att göra det? Kan Kristus överlåta Sin plats och funktion till en felande människa? Nej, det finns blott en medlare mellan Gud och människorna – personen Jesus Kristus. Han lever i detta nu, och Bibelns berättelse säger att Han for upp till himmelen, till Gud. Där tjänstgör Han som medlare och försonare (försvarare) mellan Gud och människorna.7
Det är endast genom försonaren Jesus Kristus som vi kan få förlåtelse och frälsning,… men Bibeln säger att det skulle uppträda en antikristlig makt som skulle försöka att sätta sig i Kristi ställe.7A Detta har påvemakten gjort i lång tid. Det är här faran ligger.
Också i dag framställer påven sig som ”Kristi ställföreträdare på jorden”, men det finns ingen människa som kan överta Kristi plats. Den ende som Jesus har sänt i Sitt ställe är talesmannen, den Helige Ande. Det är Han, Anden, som överbevisar oss om synd, rättfärdighet och dom. Dessa är Kristi egna ord.7B
Påvens karaktär och liv tål inte att jämföras med Frälsarens. Vi kan bara få en riktig bild av frälsningen och Frälsaren genom att se på Jesus. Det är Jesus, den ende Frälsaren från synd, som bör sättas i fokus. Inget annat system eller människa kan sätta sig i Hans ställe. Det är viktigt för varje människa att hon ser dessa kontraster och intar en klar ståndpunkt för Kristus – inte för Hans så kallade ställföreträdare. Den ene är ofelbar, den andre är en felande människa som försöker att sätta sig i Kristi ställe.
Påvens skyddsvakt kostar pengar. Om påvarna verkligen är Kristi ställföreträdare, borde de leva lika enkelt som Kristus och förlita sig till gudomligt beskydd. Det skulle spara in mycket pengar som kunde ges till behjärtansvärda ändamål.
Vi har redan läst uttalanden från reformatorerna med Luther i spetsen, som klart bekräftar att påvesystemet är Anti-Krist. (Vi kommer senare att ytterligare bevisa det utifrån andra källor.) Men i dag är det inte så många som vill kalla påvesystemet för Anti-Krist. Mänskligheten har i stort sett glömt vad påvedömet stått för. Kristenheten har ändrat inställning och vandrar inte längre i Luthers fotspår. Månntro vi är slöare och likgiltiga samt långsamma med att ta ställning – för eller emot. Men om vi bara går 200-300 år tillbaka i tiden, hade folk inte glömt bort påvesystemets grymheter. Hade det varit tal om påvebesök då, skulle påven inte ha tillåtits att komma till Norden.
Bara tio år senare, dvs. 1964, erkände Katolska Kyrkan protestanterna som bröder. ”Kättarna” eller protestanterna hade blivit dess bröder! Detta kan Katolska Kyrkan säga eftersom protestanterna har godtagit mycket av katolsk tradition och obibliska läromeningar. Protestanterna tycks ha godtagit detta uttalande. Denna är den bedrövligaste och mest uppseendeväckande åsiktsändringen på senare tid när man betraktar vägen mot kyrklig gemenskap.
Det är bedrövligt att protestanterna söker samverkan för enhetens skull, när de vet att katolikerna inte viker en tum när det gäller synen på påvens ofelbarhet, påven som aposteln Petri ende sanne efterföljare – samt katolikernas många traditioner och obibliska lärosatser.
”Det är inte utan orsak som man i protestantiska länder har hävdat att katolicismen nu betydligt mindre skiljer sig från protestantismen än under gångna tider. En förändring har inträtt. Men det är inte påvedömet som har förändrats. Katolicismen liknar verkligen protestantismen idag, eftersom protestantismen har förändrat sig sedan reformatorernas tid.”7C Detta bör mana till eftertanke.
”Många protestanter har stått i maskopi med påvekyrkan och gynnat den. De har gjort kompromisser och eftergifter som förvånat till och med katolikerna och som dessa inte förstår. Människor blundar för katolicismens sanna karaktär och de faror som dess herravälde för med sig. Människor behöver väckas för att kunna motstå denna fiendes framgång, som hotar både den borgerliga och den religiösa friheten.”7D
Det sorgliga faktumet är emellertid att i dag samverkar de protestantiska kyrkorna med katolikerna. Den grupp människor som en gång måste fly för den katolska övermakten, har i dag blivit samarbetspartner med den makten. Vilken dramatisk ändring i inställning!
Inser Du, käre läsare, att när detta samarbete inleds, säger profetian att Jesu återkomst ligger ”strax runt hörnet”.8
Det verkar med andra ord som om vi lever i ändens tid. Vakna upp! Detta är ingen fabel eller påhitt, utan en del av verkligheten.
”Den romerska kyrkan visar sig nu för världen från en tilltalande sida. Den bortförklarar de historiska berättelserna om sina fruktansvärda grymheter. Den kläder sig i kristen dräkt, men den har inte förändrat sig. Påvedömets principer är alltjämt desamma. De doktriner som utformades under den mörka tidsåldern gäller alltjämt. Ingen bör låta sig bedras. Det påvedöme som protestanterna nu så villigt hyllar är detsamma som härskade över världen under reformationen, då oförskräckta Guds-människor trädde fram och med fara för sina liv avslöjade dess ogudaktighet.”8A
Som vi sett, förekommer det lyckligtvis undantag från regeln. Några protestantiska individer och grupper törs säga sin mening. De ser påvemaktens verkliga avsikt bakom dagens charmoffensiv, och godtar ej den glättade bild utåt, som nu visas, som avgörande. Här är ett citat från förutvarande professorn vid Församlingsfakulteten i Norge, Carl Fr. Wisløff. Som kyrkohistoriker har han ägnat mycken tid åt förhållandet mellan luthersk och katolsk tro. Han skriver:
”Den romersk-katolska kyrkan har inte frångått en enda av de obibliska dogmer som gjorde reformationen nödvändig. Romkyrkan lär fortfarande att ’kyrkan inte bygger sin tro på den heliga Skrift allena’. Kyrkans tradition ’skall mottagas och äras med lika stor hängivenhet och ära’. Fortfarande tillbeds Maria och helgonen. Prästerna läser fortfarande mässan för levande och döda. Sakramenten antages vara en gåva som de troende mottager och som samtidigt är ett offer som bäres fram inför Gud.
I själva verket har Rom-kyrkan fjärmat sig ännu mer från Skriften efter reformationen. Påven, som säges vara Petrus’ efterträdare, Kristi ställföreträdare samt hela den synliga kyrkans överhuvud, blev vid det första Vatikankonciliet 1870 förklarad vara ofelbar när han på ämbetets vägnar uttalar sig om tro och moral. 1854 fastställdes dogmen om den ’obefläckade avlelsen’ och att Maria inte hade arvssynd. 1950 fastställdes Marias himmelsfärd, med kropp och själ. Dessa läror blev bekräftade av det andra Vatikankonciliet 1962-65. Maria kallas ’de kristnas medlare, hjälp och stöd’. Maria har inte bara varit ett passivt redskap i Guds hand utan hon har också i frihet, lydighet och tro medverkat till människans frälsning. Därför sägs det att alla kristna bör rikta sina böner till Guds moder så att hon kan gå i förbön hos sin son. – Allt detta är obibliskt och är ägnat att fördunkla evangeliet.”8B
Professor Wisløff tillfogar att då biskop Aarflot och Kyrkorådets ordförande önskade påven välkommen till Norge, och stora högtidligheter förbereddes, bl.a. i Nidarosdomen, var det ägnat att förvirra och skapa felaktiga föreställningar om det egentliga läget.
En annan faktor som bidrar till att förena protestanterna och katolikerna är tungotal, tecken och under. Dessa fenomen har ökat under senare tid, även inom Katolska Kyrkan. Men ett antal tankeväckande frågor pockar på uppmärksamheten härvidlag: Utgjuter Gud Sin Ande över Anti-Krist? Är det Gud som helbrägdagör och utför underverk genom Anti-Krist? Nej, min vän, Gud kan visserligen utföra helanden genom Sina mänskliga redskap,9 men Bibeln är full av exempel på att Guds motståndare, Satan, också kan vilseleda människorna med tecken och under.10
Bibeln berättar att Satan till och med kommer att förkläda sig till en ljusets ängel. Han kommer med andra ord att verka i kyrkor och församlingar och där förkunna ett falskt budskap som är så likt det äkta, att det många gånger blir svårt att skilja det falska från det äkta.10B
Den Onde har ända sedan tidens början spelat på lögnen att människan inte kan dö – att människan har en odödlig själ. Katolska Kyrkan predikar också om själens odödlighet och människans medvetna tillstånd i döden. Genom att godta dessa villfarelser har människorna inte längre något försvar mot spiritualismen. Spiritualismen lär nämligen ut samma sak; att en del av människan, själen, fortsätter att leva efter döden.
”De spiritualistiska fenomenen består dessutom av förutsägelser, tungotal, handpåläggning, helbrägdagörelse, knackningar samt självstyrande skrift och målning… och vilken annan manifestation som helst som bevisar livets fortsatta existens…”11
Nämnda spiritualistiska fenomen florerar allt mera i flera kyrkosamfund. Många hävdar att just dessa fenomen bevisar att Guds Ande utgjuts. Detta utgör, och kommer att bli, en stor förförelse för många, såvida ej den enskilde tar sig tid att fundera på saken i ljuset från Guds Ord.
Det är inte undren i sig som avgör huruvida vi har Guds Ande. Vi får Guds Ande när vi väljer att följa Guds vilja.12
Först och främst lär spiritualismen ut det motsatta till Bibelns lära. Bibelns syn på tillståndet i döden är att människan är en helhet, och att det är livsgnistan (andan) som återvänder till Gud som skänkt den. Bibeln lär vidare ut att hela människan ligger i graven tills Jesus kommer igen.13
Vidare tydliggör Bibeln att tre makter kommer att bekämpa Guds sanningar för att förföra människorna under den yttersta tiden. Jag måste ta bladet från munnen, så att den enskilde får tillfälle att överväga detta. De här tre maktfaktorerna är katolicismen (Anti-Krist/vilddjuret), den avfallna protestantismen (den falske profeten) och den Onde med hjälp av spiritualismen (draken).14
Profetian håller på att gå i uppfyllelse – i dessa dagar. Jag hoppas Du kan se sammanhanget när Du har läst det här häftet – och reagera.
Då påve Johannes Paulus II kom till Norge, var det inte så många som sade emot Rom, såsom det heter i vår nationalsång. Vi sjunger ju: ”Ifrån det höga talade Sverre emot Rom.” Norges kung, Sverre, var inte rädd för att säga sin mening. Han talade emot Rom. Han vägrade att erkänna denna gruvliga maktfaktor. Men vem talar för kung Sverre i dag? Vem talar emot Rom i Sverige? Vi tycks inte kunna räkna med vårt lands styrande organ. Kanske de ej inser farorna med denna religiösa maktfaktor? Norges, ja, hela Nordens, befolkning bör dock varnas!
”I länder där Katolska Kyrkan är i minoritet, kräver den trosfrihet för att vinna terräng. Men där den en gång har vunnit makten, uppnått majoritet, där kräver den religionstvång, ty det finns bara en sanning, och den är den enda som har rätt till frihet. Det blir då också helt logiskt att alla medel blir tillåtna när det gäller att förhindra andra läror.”
Är påvemakten verkligen så fördragsam mot annorledes troende som man ger intryck av? Vi betraktar ett citat:
”Varje kardinal, ärkebiskop och biskop i Katolska Kyrkan avlägger en trohetsed till påven där följande ord förekommer: ’Villolärare, schismatiker och upprorsmakare mot vår nämnde herre [påven] eller mot hans förutnämnda efterföljare kommer jag till det yttersta att förfölja och bekämpa.’”15
I protestantiska länder gläder vi oss i dag över stor religionsfrihet. Men andra tider kommer. Lagar och påbud kommer att inskränka trosfriheten. (Det skall jag återkomma till litet senare.)
Vi har sett att påvemaktens mål och avsikt är precis samma nu som tidigare. Det nya är att påven framställer sig som en fredens man. Han har också på senare år förmått upprätta diplomatiska förbindelser med det ena landet efter det andra, där påvemakten förut inte vunnit insteg. Till och med USA, landet som bl.a. befolkades av personer som flydde från påvens maktmissbruk strax efter Medeltiden och framåt, har upprättat diplomatiska förbindelser med påvestaten. De protestantiska kyrkorna har glömt vad de bekämpat, och försöker att bli eniga med Katolska Kyrkan. Katolska Kyrkan vet hur den skall utnyttja detta, och protestanterna har och kommer att godta mycket av det som Katolska Kyrkan står för. Det står nämligen i Upp. 13 att hela världen förundrat följde efter vilddjuret.
Påvemaktens offensiv bör Du lägga märke till. Den utgör en betydande maktfaktor i världen. Resten av häftet skall belysa detta – men fråga Dig själv vad som är riktigt, och låt Dig inte styras varken av mina intryck eller av andras.
Det är allmänt känt att påvemakten har frångått apostlarnas och Jesu lära. Dels har påven satt sig i Kristi ställe, dels har man förfalskat budorden.
”Vad han svamlar!”, kanske Du tycker. ”Buden är då rakt inte förfalskade.” Om så ej vore fallet, skulle jag inte ha påstått motsatsen, men detta häfte bekräftar min tes. Påvemakten har grundligt förfalskat buden, man har t. ex. avlägsnat Guds märke ur Hans lag, och insatt sitt eget sigill eller märke.
Orsaken till att vi finner detta intressant, är Bibelns förutsägelser som pekar på att det skulle uppträda en antikristlig makt som skulle försöka att förstöra Guds insegel i Hans lag.16
Det är högst sällan som man hör någon tala om det här med ”vilddjurets märke”. Det råder närmast rena hysch, hyschmentaliteten kring det ämnet, men faktum är att Bibeln säger att frågan kring ”vilddjurets märke” kommer att aktualiseras strax före Jesu återkomst.
För oss som tror att Jesus snart kommer igen, är det viktigt att vinna klarhet om vad vilddjuret och dess märke innebär, så att vi kan ta ställning för eller emot. Det borde vara av intresse för alla att ta reda på vad denna sista stora konflikt går ut på, och bestämma sig för vilken sida man skall stå på.
”Guds sigill/insegel” och ”vilddjurets märke” är motsatser med inbyggda motsättningar. Om vi alltså önskar identifiera det ena, har vi nyckeln till att även identifiera det andra.
Vad är egentligen ett sigill? Ett sigill/insegel användes i Bibeln och eljest till att stadfästa offentliga utnämningar, eller av en kung till att godkänna ett dokument, eller för att ge en lag dess laga kraft. Lagen blev giltig i och med att kungen satte sitt sigill under den.
En regents sigill måste innehålla hans namn, titel och hans rikes omfattning. Detta finner vi bl.a. på något äldre norska enkronor, där det står: Olav V, Norges kung. I Guds lag i 2 Mos. 20:3-17 finns Guds insegel i det fjärde budet. I vers 11 heter det: ”Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet allt vad de rymmer”. Här har vi Hans namn: Herren. Hans titel: Skapare. Hans rikes omfattning: Världsalltet, himlen och jorden och havet allt vad de rymmer.
När dessa ting avlägsnas från Guds lag, är det inget som visar vem lagstiftaren är. Men faktum är att Guds insegel/märke tagits bort från Guds lag, i Katekesen. Detta förutsägs också i Danielsboken 7:25, där det står att en härskande religiös maktfaktor = vilddjuret skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar. Det har också vilddjuret gjort, i Katekesen. (Roma har icke tagit sig in i himmelen och förändrat texten på budtavlorna i den himmelska förbundsarken. De äkta Tio Guds Bud står fortfarande skrivna i Bibeln, även i katolska översättningar. Däremot har man infört sin förfalskning i Katekesen). Vilddjuret har tagit bort Guds sigill i Katekesen, så att det bara står: ”Du skall helighålla vilodagen.”
Om Du tittar i Din Katekes och jämför buden, finner Du att Lutheranska Kyrkan har godtagit budförfalskningen som katolikerna med påven i spetsen har gjort. I Katekesens vilodagsbud står det inget om vilken dag man skall hålla som vilodag – och lagstiftarens insegel/märke är också borta. Vilddjuret har satt in ett nytt märke, sitt eget märke, genom att det säger att Söndagens införande i stället för Lördagen är ett märke på dess gudomliga makt och auktoritet.17
Katolska Kyrkan säger alltså helt öppet att den har ett märke på sin gudomliga makt och auktoritet, och det är uttryckt i handlingen som har gjort Söndagen till vilodag i stället för Lördagen. Denne förfalskning är långt ifrån alla medvetna om. De flesta tror att Kristus ändrade vilodagen i och med Sin uppståndelse, som skedde på en Söndag. Men vi finner inget Skriftställe i Bibeln som säger att Jesus upphävde den vilodag Han själv var med om att instifta vid skapelsen. Ej heller finner vi i Guds Ord att Kristus säger att man skall börja att hålla Söndagen som ny vilodag i Lördagens ställe. Det har alltså en annan makt befallt, utan att rena folkstormen brutit ut.
Förhoppningsvis gläds Du över dessa upplysningar, om Du nu är intresserad av att följa i Jesu fotspår. En kristen bör nämligen vara inställd på att representera det som Kristus stod för, och Kristus har instiftat den sjunde veckodagen, Lördagen eller Sabbaten, som vilodag redan fr.o.m. skapelsen. Låt oss följa Kristi bud och icke människors bud. Det kan bli avgörande för oss – i alla fall när vi blivit upplysta om dessa förfalskningar som gjorts.
Följande citat säger en hel del om varför påven menar sig ha makt till att förändra Guds bud. Påven säger om sin makt:
”Om nu de saker som jag gör, anses bli gjorda, inte av människor, utan av Gud, vad annat kan Ni då göra mig till än Gud?… Därför är det inget under om det ligger i min makt att förändra tid och tider, att förändra och upphäva lagar och frita från allt, ja, t.o.m. Kristi bud.”18
Detta och liknande påståenden stämmer överens med Bibelns beskrivning av den antikristliga makten.19
Ur Doctrinal Catechism (romersk-katolsk troslärobok):
”Fråga: Vilken dag är Sabbaten? Svar: Lördag är Sabbat. F: Varför håller vi Söndag i stället för Lördag? S: Vi håller Söndagen i stället för Lördagen därför att Katolska Kyrkan på kyrkomötet i Laodicea (336 e.Kr.) överförde Sabbatens helighet från Lördag till Söndag. Kan du på något annat sätt bevisa att kyrkan har makt att med lag instifta festdagar? S: Om den inte hade sådan makt, kunde den inte ha gjort det som alla nutida religionsbekännare är eniga med den i: Den hade inte kunnat införa helighållandet av Söndagen, den första dagen i veckan, i stället för helighållandet av Lördagen, den sjunde dagen i veckan, en förändring som det inte finns någon auktoritet för i Skriften.”20
Nästa citat anger när Katolska Kyrkan förfalskade vilodagsbudet:
”I kraft av sitt gudomliga uppdrag förändrade Katolska Kyrkan dagen från Lördag till Söndag över tusen år innan det fanns någon protestant.”21
Det finns även ett annat ögonbrynshöjande citat från Katolska Kyrkan, där det åter framhålls hur man själv anser Söndagen vara sitt auktoritetsmärke:
”Söndagen är vårt auktoritetsmärke… Kyrkan står över Bibeln, och överförandet av Sabbatens helighållande till Söndagens helighållande bevisar detta faktum.”22
Det läromässigt mest auktoritativa kyrkomötet inom Katolska Kyrkan var det i Trento (1545-63). Avsikten med kyrkomötet var att slå fast ”kyrkans lära som svar på protestanternas kätteri”.23
Under detta kyrkomöte blev frågan om kyrkotraditionens auktoritet contra Bibelns auktoritet länge och häftigt dryftad. Saken avgjordes först under den sista samlingen, och det är anmärkningsvärt att det sakskäl som gjorde att traditionen vann över Bibeln, var detta med förfalskningen av Sabbaten.
Denna handling, menade man, bevisade att kyrkans auktoritet stod över Bibelns.
”Slutligen… lade man sina sista skrupler åt sidan. Ärkebiskopen av Reggio höll ett anförande där han öppet tillkännagav att traditionen stod över Bibeln. Kyrkans auktoritet kunde därför inte bindas till Skriftens auktoritet, eftersom kyrkan förändrat Sabbaten till Söndagen, inte genom en befallning av Jesus, utan genom sin egen auktoritet.”24
Men så kan vi fråga: Är nu det här med förfalskningen av vilodagen så viktigt? Att skilja sig från mängden genom sitt medvetna helgande av Söndagen mot bättre vetande – är det så märkvärdigt? Det kan väl inte vara så farligt, kommer det måhända som en naturlig tanke. Nå, det måste Gud få avgöra, och inte vi!
Upp. 14:9-11 visar oss tydligt hur Gud betraktar det hela:
”’Den som tillber odjuret [vilddjuret] och dess bild och tar emot dess märke på sin panna eller sin hand, han skall få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare…”
Ingen kan läsa dessa ord och tänka igenom dem – och samtidigt mena att det inte är så viktigt för Gud. I de här verserna finner vi hela Bibelns mest allvarliga och stränga varningar.
Vi kan självfallet förstå det – att det är en allvarlig sak att täppa till öronen för Guds krav, mixtra med Guds lag, ta den lättvindigt, eller ta efter någon som har förfalskat den.
Det här med Guds och vilddjurets sigill/märke – detta med Sabbat och Söndag – har inte bara att göra med två olika dagar som står emot varandra. Det har att göra med två olika auktoriteter: Skaparens contra den skapades.
Men, säger Du kanske, blev inte Sabbaten till endast för judarna?
Vi upptäcker emellertid att Sabbaten eller vilodagen blev till långt innan någon jude existerade. Vilodagen instiftades vid skapelsen,25 och det gick över 1 500 år innan Abraham trädde in på historiens scen. Han räknas som judarnas stamfar. Den sjunde dagen hölls som vilodag under alla år från skapelsen och fram till den förste juden.
Att det stämmer att Sabbaten är menad för alla människor inser vi av Bibelns ord. De tio buden lyfts fram som rättesnöre för alla människor. De överbevisar oss om vad som är synd och vad som är rättfärdighet. Jesus säger också att Guds bud skall bestå så länge som vi ser himmelen ovanför oss och jorden under oss.26
I fall vilodagen bara var till för judarna, är de nio andra buden det också, ty vilodagsbudet är en del av Tio Guds Bud. Det fullständiga vilodagsbudet står mitt i samlingen av bud, och Katolska Kyrkan har gjort en testamentsförfalskning, genom att mejsla bort nästan hela vilodagsbudet, i Katekesen. Såsom budet står skrivet i Andra Mosebokens 20. kapitel, verserna 8-11, utgör det tre verser. Såsom budet står skrivet i Katekesen, utgör det blott en ynka rad. Dessutom har man tagit bort det andra budet rörande bildtillbedjan, samt delat det tionde i tu – för att få sammanlagt tio (se budens ordning)! Vilken testamentsförfalskning – och denna testamentsförfalskning har alltså Lutherska Kyrkan godtagit i sin Katekes. De uppräknade buden bevisar den saken klart.
Hoppas att Du ser att Tio Guds Bud förfalskats. Alla är inte på det klara med det. Jesus är inte begeistrad över förfalskningen.26B Han gillar heller inte att vissa lär ut Guds bud på annat sätt än de presenterats av Gud i Andra Moseboken 20:3-17. ”… han skall räknas som den minste i himmelriket”, säger Han.26C
Tio Guds Bud (Andra Moseboken 20:3-17) |
Tio Guds Bud (Enligt Norsk Katekes) |
1. budDu skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. |
1. budDu skall inte ha andra gudar än mig |
2. budDu skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud. |
2. budDu skall inte missbruka Guds namn. |
3. budDu skall inte missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. |
3. budDu skall helighålla vilodagen. |
4. budTänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den. |
4. budDu skall hedra far och mor, så det går dig väl, och du får leva länge i landet. |
5. budHedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig. |
5. budDu skall inte döda. |
6. budDu skall inte mörda. |
6. budDu skall inte begå äktenskapsbrott. |
7. budDu skall inte begå äktenskapsbrott. |
7. budDu skall inte stjäla. |
8. budDu skall inte stjäla. |
8. budDu skall inte ljuga. |
9. budDu skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. |
9. budDu skall inte ha begär till din nästas egendom. |
10. budDu skall inte ha begär till din nästas hus. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. |
10. budDu skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans arbetsfolk eller något som tillhör din nästa. |
Det är med andra ord inte likgiltigt vad vi förkunnar. En kristen bör förkunna det Jesus stod för i liv och lära. Vi kan förstöra mycket för andra om vi förkunnar något annat.26D
… Men bytte inte Lärjungarna Vilodag?
Vissa hävdar att lärjungarna började att hålla vilodag på Söndag i stället för på Lördag – till minne av Jesu uppståndelse. Bibeln tiger fullständigt om en dylik ändring av vilodagspraxisen. Läser man alla åtta Skriftställen i Bibeln som handlar om första veckodagen,27 hittar man inget som helst påbud eller någon som helst antydning om att de kristna skall börja att hålla den första veckodagen, Söndag, i stället för Lördag, den sjunde dagen.
Däremot finner vi i hela Apostlagärningarna att lärjungarna fortsatte att helighålla Sabbaten, såsom de hade lärt sig av Jesus.28
Den första Söndagslagen instiftades av kejsar Konstantin år 321 e.Kr. och lyder så här:
”På solens ärovördiga dag skall myndigheter och allt folk som bor i städerna vila och all handel och hantverk upphöra. På landet kan de som brukar jorden arbeta fritt och lagligt, då det ofta händer att det inte är lämpligt att så säd eller plantera vinrankor en annan dag. Genom att inte utnyttja den fördelaktigaste tiden skulle man förlora det överflöd som himmelen ger.”28A
På detta sätt smälte Konstantin samman kristendom och hedendom. Liksom vissa kristna börjat att fira Kristi uppståndelsedag, hade också hedningarna sin soltillbedjan på Söndagen. En gemensam vilodag var naturlig.
Herrens uppståndelsedag är en märkesdag som aldrig kan glömmas eller förbigås, men man överger icke Kristi vilodag, sabbaten, och flyttar den till nästa dag i veckan {egentligen första dagen i nästa vecka} för att minnas Kristi uppståndelse. Vilodagen skall påminna oss om Skaparen och skapelsen (såsom det preciseras i vilodagsbudet) – inte om Jesu uppståndelse.
Vi får gärna minnas Jesu uppståndelse varje dag, men vi har på ett särskilt vis anbefallts att komma ihåg Jesu uppståndelse i dopets handling och symbolik.29
Slutsats: Som vi ser, är Söndagshelgden en rent mänsklig instiftelse med tydliga rötter i hedendomen (soldyrkan). Den saknar allt stöd i Bibeln, och vilar på traditionens och mänskobudens grundval.30 Det är kyrkan – inte den lutherska kyrkan – men väl att märka den katolska som har bestämt det. Jesus och lärjungarna har heller inte bestämt det.
Vilken vilodag höll då Jesus?
Flera Skriftställen i Bibeln säger att Jesus deltog i skapelseverket, bl.a. i Joh. 1:1-3. Där står det att allt skapats genom Honom. Han var även med om att reservera den sjunde dagen i skapelseveckan för heligt bruk. Han åberopar Sig som Sabbatens (vilodagens) Herre.31 Om det därför var någon som skulle förändra vilodagen, måste det ha varit Han. Men det har Han inte gjort. Däremot har Han sagt att vi inte skall ändra på en prick eller bokstav i lagen, men det alltså Katolska Kyrkan gjort. Den har, i Katekesen, tagit bort lagstiftarens märke, och satt in sitt eget märke – Söndagen som vilodag, i stället för Lördagen.
Kända teologer och historiker kan bekräfta att detta är riktigt. Här kommer ett uttalande från en luthersk teolog:
”På inte ett enda ställe [i Bibeln] finner vi ett direkt, gudomligt påbud om att fira Söndagen som helig dag. Vi känner ej heller till något Jesusord om att kyrkan skulle ändra gudstjänstdag. Det är alltså inte Gud eller Kristus som ger befallningen om att fira Söndagen.”31B
Som kristna borde vi vara angelägna om att följa Jesu föredöme – även när det gäller vilodagsfrågan.
Jesus, som själv helighöll Lördagen som vilodag, säger32 att Sabbaten blev till för människans skull. Sabbaten kom alltså inte bara till för judarna eller de folk som levde före judarna, utan gavs till mänskligheten. Både Du och jag är människor, så den inrättades även för oss. Detta bekräftas i själva den grekiska texten. Där betyder kort och gott det grekiska ord som översatts med människa, anthropos, just ”människa”, icke ”jude” eller något annat. Sabbaten blev därför instiftad för människans skull.
Somliga hävdar att Söndagen är Herrens dag, men själva ordet Söndag betyder ”solens dag” – och inte ”sonens dag” som några vill ha det till.
Söndagens religiösa natur härstammar egentligen från hednisk soldyrkan. Därför har Söndagen sitt namn efter solen. Den heter på latin dies Solis (solens dag) och på engelska Sunday (sol-dag).
Vad gäller uttrycket ”Herrens dag”,33 är det bara veckans sjunde dag, Sabbaten, som benämns på det sättet. I Bibeln kallar Gud Sabbaten för ”min helgdag” och ”helgad åt Herren ”.34
Hur tror Du att norrmännen skulle reagera på att fira den 17. Mai den 18.?
Det är i grund och botten detsamma som när man håller vilodag på Söndag i stället för på Lördag!
Eller för att göra en annan liknelse. Om jag som sjukgymnast har avtalat tid med en patient till Torsdag, den 26. Maj kl. 13.00, spelar det visst roll om han kommer på Fredag kl. 13.00. Jag hade ju reserverat tid för behandling Torsdag kl. 13.00. Även om fredag passar patienten, har min familj och jag kanske farit iväg på en planerad resa, varför patienten går miste om hjälpen den dagen. På samma sätt har Gud reserverat Lördag, Bibelns 7. dag, med en bestämd avsikt. Han vill att vi skall möta Honom på ett särskilt vis på den dagen för att förnya vårt förhållande till Honom, och tillbedja Honom som Skaparen – och för att glädja oss åt skapelseverket.
När det står att Gud har helgat den dagen, betyder det att Han har reserverat den dagen för heligt bruk.
Det förstår jag, kanske Du säger. Det stämmer att Bibeln säger att vi skall ha den sjunde dagen som vilodag, men vilken dag är den sjunde? Bibeln låter oss inte sväva i tvivelsmål om vilken dag det är. Det står skrivet att Jesu dödsdag kallas för tillredelsedagen – eller dagen före Sabbaten. Vi kallar den för Lång-Fredag. Dagen då Jesus stod upp från de döda kallas för första veckodagen. Vi kallar den för Söndag. Dagen mellan dessa två dagar, då Jesus låg i graven, kallas Sabbaten eller vilodagen. Vi kallar den för Lördag.35
Trots att almanacksförlaget i Norge och i Sverige fr.o.m. den 1. Januari, 1973 har arrangerat kalendrarna så att Söndag i dag är den sjunde dagen i veckan i kalendern, har dagarnas inbördes ordning icke ändrat plats, men dagarna väl förskjutits.
I almanackorna i många andra länder står Lördag fortfarande som den sjunde dagen i veckan. Vi skall dock ej låta oss luras av kalenderförändringen. Dagarnas inbördes ordning och ursprung spåras till skapelsen, och de är desamma nu som då. Lördag är och förblir veckans sjunde dag, och den har Jesus bestämt som vilodag, eftersom Han själv deltog i skapelseverket.36 Kristus använde denna dag som vilodag, och Han manade Sina lärjungar att fortsätta att använda den som vilodag även efter Sin död {och uppståndelse}.37
Tänker Du följa Jesu befallning, eller väljer Du att bruka den dag som vilddjuret har instiftat som vilodag? Valet är Ditt, när Du nu vet om människors förfalskning av vilodag, men gör valet medvetet! Ställ Dig själv dessa frågor: Vilken önskar jag tillbedja och tjäna? Honom som skapade, eller den makt som har ogiltigförklarat Kristi vilodag och infört en ny?
Jesus sade: ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.” Johannesevangeliet 14:15
De som står på Guds sida strax före Jesu återkomst kommer att vara märkta med ”Guds insegel/sigill”.38 De kommer att välja att visa trofasthet mot Skaparen genom att iaktta den vilodag som Jesus har bett oss att hålla.
Lojalitet mot Sabbatsbudet är således ett tecken på trohet mot Gud. Så det är inte först och främst tal om att vi skall hålla Söndag eller Lördag som vilodag. Frågan är långt allvarligare. Frågan gäller huruvida vi tänker lyda och tillbedja Honom som skapade – genom att helighålla Jesu vilodag (som varje vecka påminner oss om skapelsen), eller om vi skall lyda och tillbedja ”vilddjuret” och ta emot dess märke (genom att godta Söndagen som vilodag)?
Valet kan till slut betyda liv eller död för den enskilde, i fall vi medvetet överträder Bibelns fjärde bud.39
Det är Tio Guds Bud saken gäller. Sabbatsbudet är ett (1) av dessa. Förkastar vi Sabbatsbudet som det står i 2 Mos. 20:8-11, har vi förkastat Guds överhöghet och gått emot Hans bud.
Frälst blir man bara genom att ta emot Jesu försoning i tro. Samtidigt står det att de som älskar Jesus, håller Hans bud.39B Därför är det naturligt för en Jesu efterföljare att lyda Sabbatsbudet precis som de andra buden, när man uppdagar att detta är rätt. Vi bör inte med flit bryta mot något av buden. Det ena bör göras, och det andra inte förbigås. På så sätt är alla buden lika viktiga!
Saken är bara den är det är vilodagsbudet man har ödelagt. Det är vilodagsbudet som påminner oss om skapelsen. Det är i vilodagsbudet som det står vilken dag vi skall iaktta som vilodag, och det är i vilodagsbudet som vi finner Guds överhöghetsmärke.
Inte underligt att Satan har satsat mycken kraft på att förstöra det budet och dölja det för människorna.
Enligt Bibeln40 är det inte vilddjuret självt som skall sätta igång detta med vilddjurets märke. Däremot står det i elfte versen i Uppenbarelseboken, kapitel 13, att det är ett annat djur som liknar ett lamm, som har två horn, och som talar likt en drake. Detta djur kommer att inleda införandet av vilddjurets märke.
Många Bibelforskare menar att det lammlika vilddjuret utan tvivel är USA. Hittills har människorna fritt fått följa samvetets röst på religionens område. USA betecknas som trosfrihetens land (lammet), och stat och kyrka hålls isär (De två hornen).
Det synes som om detta land – som upprättat fullständiga diplomatiska förbindelser med Vatikanen – kommer att föra an i införandet av Söndagen (märket) som påtvingad vilodag. Detta låter märkligt, med deras nuvarande religionsfrihet, men egentligen behöver inte Söndagslagarna vara så långt borta, varken i USA eller i Norden, ty många länder har Söndagen som vilodag i sina sociala lagar (miljöskyddslagen). Uppfyllelsen av vilddjurets märke kan bara vara ett inskärpande av dessa lagar, något som stat och kyrka kommer att gå samman om.
I dag är det helg nästa både Lördag och Söndag. ”Trevlig helg” eller ”angenäm veckända”, säger folk till varandra på Fredag. Men det skall komma tider då det blåses nytt liv i våra regelverks slumrande Söndagslagar. I kampen för att genomtrumfa den lagen, kommer både religiösa och politiska ledare att delta.
Påståendet att religiös intolerans kommer att gripa makten i Förenta Staterna, så att kyrkan och staten knyts samman för att förfölja dem som håller Guds bud, har kallats för grundlöst och orimligt. Tillitsfullt har man påstått att det landet aldrig kan bli annat än det har varit – trosfrihetens försvarare. Men efterhand som frågan om att införa Söndagsfirande lagvägen blir aktuell, är det många som börjar att inse att den hängelse som de så länge har betvivlat, närmar sig.
När USA inför Söndagen som nationell vilodag, blir landet ej längre ett trosfrihetens land, utan en nation med religionstvång. Det är starka krafter som nu försöker att åstadkomma obligatorisk skolbön. Om detta lyckas, får framtiden utvisa, men omoralen har blivit så omfattande i USA att många religiösa krafter menar att religiositeten bör inskärpas. Införandet av Söndagen som reglerad vilodag är en ordning som nästan alla grupper kommer att finna sig i, trots att man därmed gör våld på grundlagen, såsom den är formulerad i dag. Detta kommer att ske, om förutskickelsen i Upp. 13:11-18 skall uppfyllas – och detta tycks komma att inträffa, antagligen inom en nära framtid.
För omkring 100 år sedan skrev en känd författarinna i USA, Ellen G. White, följande i boken Den Stora Striden, s. 427:
”När de ledande kyrkosamfunden i Förenta staterna har slutit sig samman kring sådana trosläror som är gemensamma för dem alla, och de får statsmakterna att genomdriva deras dekret och att stödja deras förordningar, kommer det protestantiska Amerika att ha upprättat en bild av den romersk-katolska hierarkin.”
För 40 år sedan skulle dessa ord ha verkat övermodiga, men det är de inte i dag.
Andra länder kommer att följa efter – för det står att alla kommer att ställas inför ett val – så att krav kommer att resas på en internationell vilodag. Protestanternas samverkan med katolikerna kommer att slå ut i full blom på detta område. Europa och EU kommer heller ej att slippa undan. De kommer att ge sin makt och kraft till påvekyrkan, enligt Upp. 17:12-14.
Påvemakten verkar genom sina politiska krafter. Även i EU har påvemakten sina män i nyckelställningar, så som Herman Van Rumpuy och Josè Manuel Barroso.
Vi kan därför betrakta EU som ”påvemaktens talarstol”, i det att den religiösa faktorn utövar sin makt bl.a. genom de politiska/ekonomiska krafterna.
Att ett protestantiskt land (USA) kommer att sätta igång med ”vilddjurets märke”, och att andra länder kommer att godta denna ordning så pass lätt, kommer att överraska de flesta. Men följ med – det verkar som om uppfyllelsen inte är långt borta.
Redan i dag är en Söndagsrörelse aktiv i stora delar av världen, bl.a. i USA, Canada, England, EU, Jamaica, Puerto Rico, Fiji och Sverige. I Norge ville kung Harald stärka Söndagen som helgdag, enligt tidningen Vårt Land den 22. 3., 1991. Detta passar in på den internationella tendensen… ”vilddjurets märke” tycks snart vara en realitet.
Uppenbarelsebokens 13. kapitel och 17. vers berättar också att de, som inte godtar Söndagen som vilodag, heller inte ”kan köpa eller sälja”. Detta låter som tvång, något Katolska Kyrkan utnyttjade på Medeltiden (se sid. 4-6). Samma tendens till tvång lägger man nu grunden till inom bl.a. EU. Medlemsländer som inte godtar fattade beslut där, kan riskera att ställas inför EG-domstolen. Ser Du sammanhanget! Det globala samhället med påvemakten i bakgrunden banar vägen för tvång och hård styrning – i samklang med Bibelns profetior från Upp. 13:17.
När det står att vilddjurets märke går att ta emot antingen på pannan eller i handen, menas det att de som fått veta vad märket är – fått det så klart för sig att de inser dess innebörd, och likväl fortsätter att lyda påvens Söndagsbud – de tar emot märket på pannan. De som har haft tillfälle att höra eller läsa budskapet, men ej har religiöst intresse nog för att undersöka saken, utan helt enkelt följer med massan, tar emot märket i handen. De fortsätter att arbeta på Herrens Sabbat, medan de låter handen vila på den av påvemakten insatta dagen.
Var och en som klart förstår detta och ändå väljer att bryta mot Guds lag – för att följa människors påbud – kommer att ta emot vilddjurets märke. Han/hon väljer då att visa lydnad mot den makten i stället för att lyda Gud. Varningsbudskapet från himmelen lyder sålunda: ”’Den som tillber odjuret {vilddjuret} och dess bild och tar emot dess märke på sin pannan eller sin hand, han skall få dricka Guds vredes vin, som hällts upp oblandat i Guds vredes bägare”.41
Detta med vilddjurets märke är något som hör den nära framtiden till. Det är något som kommer att inträffa före Jesu återkomst… och vi tror att Jesus snart kommer igen. Ingen har tagit emot ”vilddjurets märke” ännu, men vi ställs även i dag på prov när vi vet att det är två maktfaktorer som var och en fordrar vår lydnad.
När det gäller inställningen till frågan huruvida vi tänker tillbe Gud eller vilddjuret och ta emot dess märke,42 kommer varje individ att erhålla nog med ljus, så att han vet vad han gör när han fattar sitt beslut. Ingen kommer att drabbas av Guds vrede förrän hans förstånd och samvete haft tillfälle att erkänna sanningen – och ändå förkastar den.
Även om Söndagshållande har att skaffa med vilddjurets märke, kan man alltså inte dra slutsatsen att alla de som helighåller – eller har helgat – Söndagen, har tagit emot vilddjurets märke! Många har inte vetat bättre, och har upplevt Söndagshelgd som det enda rätta. De har ej haft bättre kunskap, och kan därmed inte sägas att ha tagit emot märket på sin panna eller hand.
Därför skall vi icke ta oss till med att peka ut någon och säga, att de har ”vilddjurets märke”. Först när människor går emot sin egen inre överbevisning, emot det de vet är Guds vilja – först när man genom bedrägeri och makt vill hindra andra från att lyda det fjärde budet – först då sätter avfallet sitt märke på sina anhängare.
Söndagen är redan nu tecknet på den påvliga auktoriteten. Men ingen kommer att ta emot märket före tiden när man kommer att försöka tvinga det på folk.
Det förekommer sanna kristna inom Katolska Kyrkan och i andra kyrkosamfund. Ingen blir beseglad och förkastad förrän den erhållit ljuset och själv inser vad det fjärde budet kräver. Den som medvetet fortsätter att överträda Guds bud, kommer därmed att ta emot vilddjurets märke.
Alltså: På vilken sida kommer Du och jag att stå i den sista stora konflikten mellan sanning och lögn, ljus och mörker, mellan Guds bud och människobud? Det enklaste sättet att besvara frågan på är kanske att fråga: Hur skulle Jesus ha gjort? Det är ju det som är det viktiga för oss – eller hur? Vi vill ju följa Jesus och Hans föredöme.
I Upp. 14:12 identifieras de frälsta i den sista stora konflikten som de som ”håller Guds bud och har Jesu tro” {Reformationsbibeln}. Föreställ Dig att Jesus skulle dyka upp ibland oss i dag. Föreställ Dig att Han bevittnat den förfalskning som gjorts med Guds lag – inte bara till bokstaven, utan i människors handlingar. Tror Du att Han skulle göra gemensam sak med dem som förvärrar brottet mot Guds lag – eller med dem som upphöjer lagen? Eller skulle Han vara passiv, neutral, likgiltig? Hebréerbrevet 13:8: ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.”
Jesus säger: ”’var planta, som min himmelske Fader icke har planterat, skall ryckas upp med rötterna’. I stället för de s.k. kyrkofädernas auktoritet bjuder Gud oss att ta emot den evige Faderns ord, han som är himmelens och jordens Herre. Endast här kan vi finna den evangeliska sanning som inte är uppblandad med villfarelse. Alla de som godtar mänsklig auktoritet, kyrkliga bruk eller kyrkofädernas traditioner bör lyssna till varningen i Kristi ord: ’Fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.’”42A
Vill Du be Jesus att hjälpa Dig att helt och fullt stå på Hans sida – både nu och under den svåra tid vi har framför oss? Frukta inte människor. Se Dig inte ängsligt bakåt, utan se på Kristus. Ta emot Hans rättfärdighet, nåd och frälsning, så kan och kommer Han att hjälpa Dig att genomföra det Du ser är rätt. Men Du och jag måste ödmjuka oss. Vi måste inse vår egen svaghet och be om Hans kraft.
Jesus tar Din önskan och vilja att försöka på fullaste allvar – och Han har lovat att ge oss den hjälp vi behöver för att vinna seger.43
Vi kan alla välja vad vi vill, men kom ihåg att Jesus gärna hjälper oss att välja rätt. När vi säger ja till Jesus, säger vi också ja till att släppa in Honom i sinnet, och härigenom kommer Han att bistå oss för att fatta rätt beslut.44
Så den som väljer Jesus har en fördel, en extra resurs – ett gott hopp och en mening med livet.
Oavsett om man är kristen eller ateist, torde man börja inse att detta vårt jordklot håller på att ödeläggas. Luft- och vattenförorening, ozonskiktet som gradvis förstörs, fiskdöd, mer och mer sjukdom ibland människor och djur, olyckor, ständiga krig och hot om utplåning, våldshandlingar, skilsmässor, osv., osv. – man skulle kunna göra listan längre.
Människan suckar och längtar efter en bättre värld, och hon hoppas att något skall ske.
Det är en glädje att kunna säga Dig att det snart kommer att inträffa en förändring. Jesus, Räddaren och Frälsaren, kommer snart tillbaka. Den slutsatsen kan vi dra eftersom vi vet att precis som förutsägelserna om Jesu första ankomst till vår jord gick i uppfyllelse, kommer även profetiorna om Jesu andra ankost att gå i uppfyllelse.
Det finns alltså en plan som kan rädda världen från fördärv och undergång, och den räddningsplanen kommer att genomföras oavsett vad vi människor tror och menar. Jesus Kristus har lovat att komma tillbaka för att ta oss bort från denna värld – hem till de himmelska boningarna. Där har Han gjort i ordning en plats för var och en av oss.45 Alla människor har möjlighet att få sin plats. Det är väl upplyftande att se fram emot det!
Allting tyder på att Jesus kommer igen – snart. Men det är minst två stora händelser som först måste inträffa före Jesu återkomst.
1. Att evangeliet skall förkunnas som ett vittnesbörd för alla folkslag, och sedan skall änden komma.46
2. Strax före Jesu återkomst skall alla då levande människor ställas inför ett val: Antingen skall de tillbe Gud som Skapare, eller tillbe vilddjuret och ta emot dess märke.47
Den första punkten har snart uppfyllts, men före Jesu återkomst skall även punkt nr. 2 förverkligas och uppfyllas.
En sak är i varje fall säker. Precis som Bibelns profetior om världsrikenas uppkomst och fall har gått i uppfyllelse48– på samma sätt som profetiorna om Jesus har blivit verklighet – kommer även förutskickelsen om vilddjuret och dess märke att gå i uppfyllelse, antingen vi tror det eller ej.
Den som tror att Jesus snart kommer igen, bör ta detta budskap på allvar – för kanske just Du kommer att leva när Jesus återvänder. Då kommer också Du att ha blivit ställd inför detta avgörande prov.
För att bestå provet, är det en fördel att man bestämmer sig för att stå på Jesu sida snarast möjligt. Vänta inte med valet! Ju förr vi lär oss att lita på Gud och ta Honom på ordet, desto flera erfarenheter kommer vi att få med Gud. Dessa kommer att stärka oss under de vanskliga tider vi går i möte.
Vi har nu betraktat en del av vad påvemakten står för – och vad vi kan vänta oss i framtiden, men vi skall förstås inte godta att påvemakten är Anti-Krist förrän vi ser att alla kännetecknen på Anti-Krist passar in.
Reformatorernas allvarliga påstående om att påvemakten är Anti-Krist, måste granskas in i minsta detalj innan vi är beredda att följa reformatorerna på den punkten. Det skulle vara ett allvarligt misstag, och ytterst okristligt av oss att beskylla påvemakten för att vara uppfyllelsen av denna särskilda makt som Bibeln varnar emot, om den egentligen inte är det. Därför måste vi vinna klarhet i om Bibelns kännetecken på Anti-Krist och ”vilddjuret” passar in på påvemakten innan vi drar någon slutsats.
”Den som har förstand kan räkna ut vilddjurets tal, för det är en människas tal och dess tal är sexhundrasextiosex.” Uppenbarelsesboken 13:18.
Frågan som återstår att besvara är därför denna: Uppfyller påvemakten kännetecknen på ”vilddjuret” i Bibeln?
Dessa kännetecken är så pass många att vi måste belysa dem i korthet, men de finns samlade i Daniels boks 7. och 8. kapitel, samt i Uppenbarelsebokens 13. och 14. kapitel.
Historien kan upplysa oss om att då det romerska kejsarriket gick mot sin upplösning, övertog påvedömet den romerska makten tog sitt säte i samma stad. I Vatikanen finns det en målning som framställer maktskiftet. Den visar påve Sylvester I när kejsar Konstantin ger honom en liten soldatfigur i samband med sitt avsked från Rom. Under målningen står texten: ”Konstantin överlämnar Rom som en gåva till påven”. Så påvedömet erhöll verkligen sin tron och makt efter det kejserliga Rom.50 Det är en uppfyllelse av det första kännetecknet på vilddjuret.
Det var kejsar Konstantins påbud som offentlig tillkännagav att påven i Rom var överhuvud ”för alla kyrkor” och ”alla kättares rätte bestraffare”. Tre arianska stammar, herulerna, vandalerna och östgoterna vägrade emellertid att godkänna detta. Men år 538 hade dessa blivit nedkämpade av kejsarens härar, så från och med det året räknar man att påvedömets storhetstid verkligen började. Påvemakten övervann alltså dessa tre makter, via ombud. Det är en uppfyllelse av det andra kännetecknet på vilddjuret.
Hur länge åtnjöt så påven den väldiga makt han hade under de därpå följande århundradena? Under Napoleons ledning stängde revolutionsregeringen i Paris alla katolska kyrkor och avskedade alla biskopar och präster. År 1798 tågade den franske generalen Berthier till Rom och tillfångatog den dåvarande påven Pius VI. Han fördes till ett fängelse i Frankrike där han dog. Om vi drar 538 från 1798 ser vi att den påvliga maktperioden var 1 260 år. Det är en uppfyllelse av kännetecknet från Upp. 13:5.82
Påvens fängslande och dödsfall verkade som en dödsstöt för påvedömet, precis i enlighet med kännetecknet från Upp. 13:3. Ett par år efter det att påven dött i fångenskap, slöt ändå Napoleon ett avtal med en ny påve. Och vi vet att 1929 ingick den italienske envåldshärskaren Mussolini en överenskommelse med påve Pius XI. Man upprättade en mindre påvestat, inom vars gränser påven ägde oinskränkta rättigheter. Trots att påvemakten varit såsom dödligt sårad, fick den åter sin makt – inte bara sin religiösa makt, utan även utvidgad världslig makt. Faktum är att kejsare, kungar och furstar ofta kröntes av påvar. De visade sin underdånighet och kysste påvarnas fötter. Vi ser därmed att också kännetecken 4 uppfyllts.
Romarkyrkan innehar förstaplatsen bland världens kyrkosamfund när det gäller det samlade anhängartalet. Påvekyrkans makt och inflytande bara ökar och ökar både i världslig och religiös mening. När den universella {världsvida} vilodagen införs lagvägen – även i andra protestantiska länder än USA (se sid. 32-33) – blir detta kännetecken fullständigt uppfyllt.
Ur ett verk utgivet av Romkyrkans propagandaavdelning läser vi följande om påven: ”Påven är av så stor värdighet och så upphöjd att inte är blott och bart människa, utan är som en gud och Guds ställföreträdare.” ”Endast påven har rätt att bli kallad för den Allra Heligaste eftersom han är Kristi ersättare.” ”Den romerske påvens överhöghet och makt sträcker sig också till änglarna, ty han är större än de.”56 Man kan finna en rad liknande uttalanden från auktoritativa katolska källor. Påven utger sig öppet för att vara som Gud själv. Detta är precis så som kännetecken nr. 6 antyder.
En naturlig följd av att påven sägs vara ”Kristi ställföreträdare”, med oinskränkt makt och auktoritet, är att påvemakten erbjuder sina anhängare syndaförlåtelse helt enkelt genom bekännelse (skriftermål) inför prästen. Men Kristus är den ende medlaren för oss syndare. Bibelns helgedomstjänst var en symbol på Jesu medlartjänst för människorna hos Gud. Denna bibliska sanning har påvemakten försökt att rucka på, precis som vi finner det i kännetecknet från Guds Ord.57A
I ett Jesuitorgan som utkom i Rom, har man kunnat läsa: ”Romersk-katolska Kyrkan är genom sin gudomliga myndighet överbevisad om att den är den enda sanna kyrkan, och kräver därför frihetens rättigheter uteslutande för sig själv. … Kyrkan skäms inte för sin brist på tolerans såsom den hävdar den i princip och visar den i praxis.”59 En dylik inställning till andras tro måste nödvändigtvis leda till religionsförföljelse. Det har den också gjort. Det borde räcka att påminna om ord som ”Inkvisitionen”, ”förföljelserna mot valdenserna”, ”Bartholomeusnatten” och dylikt. Historiens vittnesbörd berättar att kännetecken nr. 8 har uppfyllts. Men historien kommer att upprepa sig strax före Jesu återkomst, enligt Upp. 13:11-17.
En av påvens titlar är den latinska ”Vicarius Filii Dei”, som betyder ”Guds Sons ställföreträdare”. Som bekant har en del av de latinska bokstäverna talvärde. Summeras talvärdena hos bokstäverna i nämnda titel, erhålls sammanlagt 666. (Se sidan 38.) Så vi ser att också kännetecknet från Upp. 13:18 passar in på påvedömet. Detta tal passar också in på Hitler med flera, men det är bara ett av kännetecknen. Dessutom blev dessa härskare mera hatade än tillbedda. Det avgörande är att alla de andra kännetecknen också måste passa in på den makt som representerar vilddjuret eller Anti-Krist.
Kännetecknen visar att Bibelns antikristliga makt har med en person att göra.61 Detta har uppfyllts av påvemakten.
I det näst sista kännetecknet påpekas det att vilddjuret skulle ha för avsikt att förändra heliga tider och lagar. Det är bara ett av Tio Guds Bud som omtalar tid, och det är vilodagsbudet, såsom det formuleras i Andra Mosebokens 20. kapitel, verserna 8-11. Påvemakten har, i Katekesen, ”mejslat bort” allt i detta bud som visar att den sjunde dagen i veckan är Jesu vilodag. I stället har påvemakten insatt första veckodagen som vilodag lagvägen. Detta har belysts tidigare.
Det sista kännetecknet anger att vilddjuret har ett märke som det kommer att försöka att påtvinga människorna. Citat tidigare i häftet förklarar tydligt att påvemakten har ett sådant märke. Det är Söndagens införande i stället för Lördagen. Denna lagförfalskning är ett tecken eller märke på påvens makt och auktoritet. Vi står därför inför ett val: Tänker vi tillbe Honom som skapade, eller ämnar vi tillbe vilddjuret och ta emot dess märke?
Vi väljer även i dag, men frågan kommer att aktualiseras och läggas under luppen strax före Jesu återkomst, enligt Upp. 14:6-12. Den begivenheten verkar inte vara avlägsen.
Även om människorna redan har förstört mycket på vårt klot, är det inte människorna som till sist kommer att gripa in för att ödelägga denna jord och allt som är på den.
Då den Onde gjorde uppror mot Gud i himmelen, kastades han ned på jorden.64 Det är här han har fått möjlighet att utveckla sin makt. Gud tvingar ingen, och även den Onde och hans änglar har haft sitt tillfälle. Satan har fått tillräckligt med tid till att bevisa sitt styressätts kvaliteter, och följden av detta styressätt är öppen för allmän beskådan. Gud måste gripa in och rädda människorna bort från detta förfärliga tillstånd som människorna suckar under. Det är därför som Jesus skall komma tillbaka – för att återföra människorna till deras ursprungliga tillstånd i Edens Lustgård. Gud kommer att göra det på Sitt vis.65
Bibelns mest glädjefyllda berättelse förklarar att när Jesus kommer tillbaka, kommer både de döda som har tagit emot Jesus i tro, och de då levande som har segrat över vilddjuret och dess märke, att få följa med Jesus till himmelen.66
Men hur går det med de andra, dem som har valt att gå sin egen väg – dem som ej har varit Jesu vänner och som väljer att följa vilddjuret och ta emot dess märke i pannan eller handen? Jo, Guds ord berättar att Gud kommer att smälta jorden i eld. Alla som då är kvar på denna jord kommer att tillintetgöras för alltid. Detta inbegriper också Djävulen, eller Satan, som är själva orsaken till allt elände, samt vilddjuret och den falske profeten.
Dessa skall icke pinas i en oändlig evighet, utan de skall brinna upp som ett halmstrå. Evigheten är slut för halmstrået är det brunnit upp. Därför står det i den sista boken i Bibeln, i kapitel 20 och vers 14, att eldsjön är den andra döden. Utplåningen i eldsjön utmynnar i döden och inte ett evigt liv i plågor, såsom vissa utmålar det hela. (Läs själv om den saken.)67
Efter dessa händelser kommer Gud att skapa en ny himmel och en ny jord.68 Då är orsaken till synd och elände borta, och människorna får det såsom det var tänkt för dem – en tillvaro utan sorg, skrik och smärta. Det är detta jag ser fram emot, och som jag önskar att få dela med Dig – en tillvaro tillsammans med de frälsta och undsättaren Jesus Kristus.
Det är inte döden, utan livet vi bör koncentrera oss på. Välj livet, välj att stå på Jesu sida. Dock måste vara framstå klart för den enskilde. Vi kan icke tjäna två herrar. I den sista stora striden – som egentligen kommer att stå mellan den Onde och hans redskap på den ena sidan, och Gud och Hans anhängare på den andra sidan – duger det inte att vackla eller vara neutral. Vi måste tydligt bestämma oss, för eller emot.
Uppenbarelseboken berättar hur det kommer att gå. Det är Skaparen som kommer att segra, icke Satan. Upp. 17:14. Bestäm Dig för att ansluta Dig till Kristus. Det kostar beslutsamhet och mod, men Du kommer aldrig att ångra Dig.
Låt oss glömma allt som ligger i det flydda och gripa tag i Jesu utsträckta hand. Han vill gärna hjälpa oss till seger, men det är Du och jag som måste tacka ja till Hans bistånd.
Frälsningen genom Jesus Kristus är, när allt kommer omkring, tillgänglig för alla människor. Det gäller bara att vi – oavsett samfundstillhörighet – tar emot och tror på det som Jesus har sagt och gjort för oss. Det finns ingen annan väg till frälsning än genom Jesus Kristus.69
När vi alltså förstår vad Jesus har gjort för att ge oss en bättre tillvaro, blir det naturligt för oss att önska att göra Hans vilja. På så sätt blir det ingen börda, utan en glädje att vara en Kristi efterföljare. Jesus kallar på Dig att fatta det beslutet nu.
Om vi tänker efter, har vi väldigt mycket att vara tacksamma för. Jesus har gjort allt för vår frälsning. Så fort som det första mänskoparet föll i synd, kungjordes frälsningsplanen.70 Människan visste att syndens lön var döden;71 att de egentligen var förtappade och måste lämna tillvaron med Gud i Edens Lustgård. Men Gud hade en utväg. Han sände Sin Son till denna jord för att rädda människorna från döden – för att återställa människorna till deras ursprungliga Edentillvaro: En tillvaro utan syndens inflytande, där det ej förekommer missunnsamhet, skrik, pina osv. Det är detta frälsningsplanen går ut på i korta drag.72
Jesus gick med på detta, och lämnade himmelens härlighet. Han måste hit ned för att ta upp kampen mot det onda. Till slut måste Han lida och dö i vårt ställt – oförskyllt.74
Jesus frestades i allt alldeles som vi – utan att synda.75 På grund av Hans seger över synden är det endast Han som kan förlåta synd och frälsa var och en som kommer till Honom för att bli kvitt syndabördan. Han förmår även att hjälpa oss att starta på nytt. Detta är Jesu erbjudande åt oss.76
Jesus tydliggör för oss att vi ej kan uppnå en plats i Hans rike utan att vara villiga att ge upp det egna jaget och ta emot Hans förlåtelse, nåd och frälsning. När vi gör detta, kan vi se fram emot en fantastisk tilldragelse – Jesu återkomst och en plats i Guds rike.77
Jesu kärlek till oss är större och djupare än någon kan fatta. Hans kärlek har nått in i mitt hjärta, och nu vet jag att det bara är genom att söka Hans hjälp som jag kan segra i prövningar och frestelser som möter mig. I fall jag felar, är det inte Jesus som sviker, men jag som glömmer Hans hjälp.
Jesus tvingar mig heller inte att göra Hans vilja. Vi har alla möjligheten att välja, resonera och bedöma, och fatta våra livsbeslut. Vi är ej skapade som robotar. Detta vittnar också om Guds kärlek; Han tvingar ingen.
Eftersom Jesus har gjort så mycket för min frälsning, har jag lust till att vara Hans barn och göra Hans vilja.78 Låt oss var och en ta emot Jesu kärlek, nåd och frälsning nu medan vi lever. Om vi säger ja till Jesus, och sträcker ut handen mot Honom, kommer Han att ta emot oss med öppna armar – och försäkra oss om att vi är Hans barn.79 Då är det skönt att vara människa, och detta kan vi alla uppleva.
Jag har intresserat mig för det här ämnet, och tycker det är en så viktig sak att jag fick lust till att dela mina tankar med Dig.
Orsaken till att Du och jag bör ta avstånd från det som påvemakten står för, är att denna makt står omtalad i profetiorna som en antikristlig makt som sätter något annat i stället för det som Jesus stod och står för.
Bibeln varnar oss för varje organisation och lära som leder oss bort från sanningen – eller som förkunnar ett annat evangelium än det som Jesus stod för.80
Var och en får själv ta ställning till upplysningarna de fått. För vissa är detta mycket nytt i förhållande till barnaårens lärdomar, och det måste kanske ”smältas” först. Men jag vet att somliga kommer att bli glada över upplysningarna i detta häfte.
En person som jag studerade Uppenbarelseboken med sade ungefär så här:
”Varför förkunnas inte ämnet om vilddjurets märke från predikstolarna? Nu är jag glad för att Du har nämnt det för mig. Inte bara jag, utan alla människor borde höra detta budskap som är en del av evangeliet.”
I fall Du tvivlar på riktigheten hos innehållet i detta utskick, bör Du själv undersöka om det hela passar in. Om inte, kanske Du reagerar när dessa händelser inträffar, men helst borde Du reagera före.
Vänlig hälsning
Abel och Bente Struksnes
[Gå tilbaka till första sidan!]
1. Lukasevangeliet 9:54-56
2. D’Aubigne, band 3, kap. 1
3. Samma, band 7, kap. 6
4. Samma, band 6, kap. 3
5. Samma, band 6, kap. 9
6. Kyrkomötet i Vatikankonciliet 1870
6B. Ellen G. White: Den Stora Striden, sid. 539-540
7. Hebréerbrevet 8:1, 2
7A. Andra Tessalonikerbrevet 2:3-4
7B. Johannesevangeliet 16:7, 8
7C. Ellen G. White: Den Stora Striden, s. 547
7D. Samma, s. 542
8. Uppenbarelseboken 13; 19:20
8A. Ellen G. White: Den Stora Striden, s. 546
8B. Carl Fr. Wisløff i Dagen, 18. Nov., 1988
9. Matteusevangeliet 10:7, 8; Andra Konungaboken 5:15-17; Markusevangeliet 5:25-34
10. Första Moseboken 3:1-15; Andra Moseboken kap. 7 och 9; Femte Moseboken 18:10-14; Apostlagärningarna 8:9-23; 19:18, 19: 13:6-12; Matteusevangeliet 7:21-24
10B. Andra Korintierbrevet 11:14; Andra Moseboken 7:8-12
11. Ur Spiritualist Manual, s. 37
12. Apostlagärningarna 5:32; Matteusevangeliet 7:21-24
13. Första Moseboken 2:7; Predikaren 12:7; 9:5, 6, 10; Johannesevangeliet 14:10-12; 14:1-2; Första Timoteusbrevet 6:16; Första Johannesbrevet 5:12; Första Tessalonikerbrevet 4:13-18
14. Uppenbarelseboken 16:13-14; Andra Tessalonikerbrevet 2:3-10
15. Dr. Josiah Strong: Our Country, kap. 5, styckena 1-3
16. Danielsboken 7:25; Uppenbarelseboken 14:6-12
17. C.F. Thomas, sekreterare åt kardinal Gibbons, dagtecknat den 28. Oktober, 1895 och Catholic Record, London, Ontario, 1. Sept., 1923
18. Decretal de transl. Epist. ca Quanto
19. Danielsboken 7:25; Andra Tessalonikerbrevet 2:3-8
20. Ur Doctrinal Catechism, s. 174 (romersk-katolsk troslärobok) och The Convert’s Catechism of Catholic Doctrine (utgiven 1977), s. 50
21. Catholic Mirror, Sept., 1893
22. Catholic Record, London, Ontario, 1. Sept., 1923
23. Catholic Encyclopedia, Band XV, artikel Trent
24. Canon and Tradition, s. 263, H.L. Holzman, Ludvigsburg, 1859
25. Första Moseboken 2:1-3
26. Matteusevangeliet 5:17, 18
26B. Markusevangeliet 7:7-9
26C. Matteusevangeliet 5:17-19
26D. Galaterbrevet 1:8-12; Matteusevangeliet 12:30
27. Matteusevangeliet 28:1; Markusevangeliet 16:2, 9; Lukasevangeliet 24:1; Johannesevangeliet 20:1, 19; Apostlagärningarna 20:7; Första Korintierbrevet 16:2
28. Apostlagärningarna 16:12, 13; 17:1, 2, 13, 14, 15, 27, 42, 44; 18:3, 4
29. Romarbrevet 6:3-6; Titusbrevet 3:5; Matteusevangeliet 3:13-17; Apostlagärningarna 8:12, 37-39; 2:38; Första Petrusbrevet 3:21
30. Matteusevangeliet 15:9
31. Markusevangeliet 2:28
31B. Steinar Moe: Søkelys på søndagen (Credo/Luther Forlag, 1979, s. …) VILKEN SIDA?
32. Markusevangeliet 2:27
33. Uppenbarelseboken 1:10
34. Jesaja 58:13; Andra Moseboken 16:23, 25
35. Markusevangeliet 15:42-47; 16:1-2; Lukasevangeliet 23:50-56; 24:1-2
36. Johannesevangeliet 1:1-3, 14
37. Matteusevangeliet 24:20
38. Uppenbarelseboken 7:2, 3
39. Jakobsbrevet 2:10; Predikaren 12:13, 14
39B. Första Johannesbrevet 5:2, 3
40. Uppenbarelseboken 13:11-17
41. Uppenbarelseboken 14:9, 10
42. Uppenbarelseboken 14:6-12
42A. Ellen G. White: Vändpunkten, s. 396
43. Första Korintierbrevet 13:10
44. Filipperbrevet 2:13
45. Johannesevangeliet 14:1-6
46. Matteusevangeliet 24:14
47. Uppenbarelseboken 14:6-12
48. Danielsboken, kapitlen 2, 7, 8
49. Uppenbarelseboken 13:2
50. Uppenbarelseboken 13:2
51. Danielsboken 7:8, 20, 24
52. Uppenbarelseboken 13:5
53. Uppenbarelseboken 13:3; Danielsboken 8:24
54. Uppenbarelseboken 13:3, 4, 8; Danielsboken 7:8, 20
55. Uppenbarelseboken 13:1, 5, 6; Danielsboken 8:10, 11, 25
56. Katolska uppslagsboken Ecclesiastical Dictionary, av Ferrari, under artikeln påven
57. Uppenbarelseboken 13:6; Danielsboken 8:11
57A. Danielsboken 8:11; Andra Tessalonikerbrevet 2:3, 4
58. Uppenbarelseboken 13:7; Danielsboken 7:21, 25; 8:10, 24
59. F. Cavalli: La Civilta Catolica, s. 7 (April, 1948)
60. Uppenbarelseboken 13:18
61. Uppenbarelseboken 13:18; Danielsboken 7:8, 20
62. Andra Moseboken 20:8-11
63. Uppenbarelseboken 13:16
64. Uppenbarelseboken 12:7-12; Jesaja 14:12-15
65. Uppenbarelseboken 21:1-7
66. Första Tessalonikerbrevet 4:13-18; Uppenbarelseboken 15:2, 3
67. Första Tessalonikerbrevet 4:15-18; Malaki 4:1; Uppenbarelseboken 21:1-4
68. Uppenbarelseboken 21:1-4
69. Johannesevangeliet 14:1-6; 3:16; Apostlagärningarna 4:12
69A. Ellen G. White: Vägen till Kristus, s. …?
70. Första Moseboken 3:15
71. Första Moseboken 2:16, 17
72. Uppenbarelseboken 21:1-4
73. Filipperbrevet 2:6
74. Markusevangeliet 15:12-39
75. Första Petrusbrevet 2:21-24; Hebréerbrevet 2:17, 18; 4:15
76. Johannesevangeliet 14:1-6; 3:16
77. Johannesevangeliet 5:24; Första Korintierbrevet 15:51-58; Första Tessalonikerbrevet 4:15-17
78. Första Johannesbrevet 5:1-4; 2:3-6; Johannesevangeliet 15:4, 5
79. Johannesevangeliet 1:12; Uppenbarelseboken 3:18; Johannesevangeliet 10:27, 28; 14:11-32
80. Andra Johannesbrevet 9-11; Hebréerbrevet 9:16, 17; Johannesevangeliet 14:6
81. Aftenposten, den 10. November, 1988
82. Profetisk tid: 1 dag för ett 1 år (Hesekiel 4:6 och Danielsboken 9:24)
[Gå tilbaka till första sidan!]